För skogen mellan oss har musikern och författaren Anders Wallén skrivit ett nytt kåseri som kan läsas i NorARTs zine Ett träd ingen skog. Magasinet ges ut i samband med NorArts årliga utställning av samtidskonst i Bryggeriet och går att hämta/ läsa i konsthallens shop vid entrén. Om man inte kan ta sig till Bryggeriet i sommar har man också möjlighet att läsa texten här nedan. Grafisk design i magasinet står Skogen grafisk form för. Årets utställning "Ett träd ingen skog" pågår mellan 19 juni - 2 augusti.
Jag tycker om att skogen finns. Precis som jag tycker om att jazz finns. Jazz är understundom obegriplig med dess utövare förmår i sina bästa stunder att koppla ihop de osynliga trådar som stryker förbi oss och sammanför den rökiga lokalen, de halvdruckna drinkarna, den salongsberusade publiken och mannen som somnat i ett hörn med den stora skriande tystnaden. Skogen är liksom jazzen ett mysterium med en manual med miljoner hänvisningar. Och när jag ställs inför sådant ger jag upp. Som att placeras inför gud eller en japansk bil med bruksanvisning på originalspråket. Jag inser att det inte är någon mening med att försöka förstå. Jag vill inte förstå lite. Jag vill förstå allt. Och då ör det ingen idé att lära sig namnen på olika fåglar eller att försöka begripa avantgardistiska tonlekar. Då omfamnar jag istället tanken att låta mysterier vila i frid. Att bara glädjas över att de finns. Möjligen kan man spåra min ståndpunkt till morsan och farsan. Morsan var glad och öppen och längtade till havet och farsan var butter och sluten och längtade till en tät granskog. Morsan lyssnade på Harry Belafonte och farsan på Lars Gullin. Varje sommarlov uppstod en dragkamp mellan mormors hus i Stockholms skärgård och den egenbyggda stugan invid en liten sjö i Bergslagen. Jag blev en som stod mittemellan. Var jag en calypsoman eller en jazzman? Var jag en skogsman eller en havsman?
Jag valde tillslut att bosätta mig i Bergslagen där skogen finns runt hörnet. Och det är något med närheten som gör att man inte nödvändigtvis utnyttjar den. När jag bodde i Stockholm åkte jag till stugan för att fiska och traska i naturen. Nu när jag bor här har vandrarkängorna torkat ihop och årorna står lutade i garaget. Skogen är numera som en lugnande tablett i fickan. Om jag vet att den finns där behöver jag inte använda den.
Men så kom den. Pandemin. Den förändrade saker. Den gjorde oss nyförälskade i naturen. Som tillflykt. Nu trängs de vana med de ovana. De luttrade och de nyvaknade. Det uppstår Stureplansträngsel vid grillplatser och vindskydd.
Men skogen är också en arena. En kamp mellan myran och skogsmaskinen. Och om människor som bor i den. Som somnar i en skog och vaknar på ett kalhygge. Om rovdrift och hänsyn och alla sköna miljoner däremellan. Skogen är mycket. Ibland för mycket för en som alltför ofta söker något annat. Sanningen är att en liten rörlig del i mig alltid längtar någon annanstans. Alldeles oavsett var jag befinner mig finns det alltid en del som inte är närvarande. Jag saknar havet när jag är i skogen. Som en liten gosse som bor hos pappa och längtar efter mamma. Lyssnar på Miles Davis nu. Det är en sådan dag. Och det är som om trumpeten säger ”meddelas endast på detta sätt” Och jag minns vad han sa. Miles Davis alltså. ”Don´t play what´s there, play what´s not there”.
Foto: Kristina Lindberg
Foto: Kristina Lindberg