Historia

Bildandet

”Konstfrämjande för folkrörelser” var rubriken i Dagens Nyheter den 13 april 1947, två veckor efter att Folkrörelsernas Konstfrämjande bildats. ”I dagarna har ombud för ett 15-tal av våra största folkrörelser bildat Folkrörelsernas konstfrämjande, som bland annat ska verka för höjandet av konstintresset. I samarbete med konstnärer och konstinstitutioner skall man främja tillkomsten av goda konstverk och reproduktioner” löd tidningsnotisen.

Det första mötet för att diskutera bildandet av ett Folkrörelsernas Konstfrämjande ägde rum strax över ett år tidigare, 1945. 16 personer från olika folkrörelser, bildnings- och fackförbund samlades i plenisalen i LO-borgen för att sondera terrängen för bildandet av en ny organisation. Inspirationen kom från utställningen God konst i hem och samlingslokaler som visades på Nationalmuseum samma år och man ville sprida konst man ansåg var av hög kvalitet till folket. Mötet beslutade att tiden var mogen och man beslutade att tillsätta en arbetsgrupp, kommiten för bildande av Folkrörelsernas Konstfrämjande.

I början producerade förbundet vandringsutställningar som togs emot av medlemsorganisationer och konstföreningar. Utifrån dem såldes grafiska blad till privatpersoner, arbetsplatser och kommuner. Parallellt arbetade man för att höja konstintresset och att ge konstnärerna drägligare villkor.

Grafik, god konst och hötorgskonst

Redan från början arbetade Konstfrämjandet under parollen konst för alla, och grafiska blad sågs som ett sätt att erbjuda god konst till ett pris som var konkurrenskraftigt i förhållande till den så kallade hötorgskonsten, det vill säga billiga massproducerade reproduktioner. I begynnelsen fungerade Konstfrämjandet som en förlagsverksamhet där man kunde skicka efter utvalda grafiska blad, främst färglitografier, av skandinaviska konstnärer. Målgruppen var både enskilda köpare och de konstföreningar som bildades runt om i landet, där man kunde köpa konstverk tillsammans som sen lottades ut bland medlemmarna. På 60-talet började man sälja konst ur egna lokaler runt om i landet och 1969 öppnades Konstfrämjandet konstvaruhus vid Mynttorget i Stockholm samt i Gamla teatern i Örebro, något som ledde till en markant ökning av såväl försäljning, utgivning samt statliga anslag.

I dag ingår Konstfrämjandets tidiga utgivning om cirka 2500 verk i Moderna Museets samlingar.

Multikonst

Konstfrämjandets största satsning genom tiderna är utställningen Multikonst som öppnade i februari 1967. Utställningen bestod av 100 identiska utställningar som visades på 100 platser runt om i landet samtidigt. Verken var producerade i en upplaga om 100 och var alltså ”multikonst”, multiplicerad konst. 66 konstnärer ställde ut och verken till varje utställning levererades i 3 lådor som tillsammans vägde drygt 200 kg och krävde en utställningsyta på 150 kvadratmeter. Med denna satsning ville man nå ut till en ny publik och lyfta fram upplagekonstens värde. Invigningen direktsändes i TV och utbildningsminister Ragnar Edenman höll invigningstalet. Det togs även fram ett studiecirkelmaterial baserat på utställningen.

Motgångar, bojkott och konkurs

I slutet av 70-talet drabbade lågkonjunkturen Konstfrämjandet hårt. Grafikförsäljningen mattades av och grafiklagret växte till den gigantiska nivån av 60 000 blad. Läget var illa och konkursen var nära. Organisationen överlevde med ekonomisk hjälp från ett antal av de stora medlemsorganisationerna, men ekonomin under 80-talet var fortsatt svår med minskad grafikförsäljning och urholkat statsbidrag.

Dessutom hotade andra problem- konstnärskåren upprördes av de beslut man tagit för att klara den ekonomiska situationen. Göran Holmberg, vald till förbundsdirektör 1980, fick utstå hård kritik för att Konstfrämjandet sålde ut det befintliga konstlagret till reducerade priser och för att man skiftade fokus från “svårare” konst till mer lättsålda litografier. Många konstnärer menade att det marknadsekonomiska tankesättet som Holmberg infört försämrade konstens förutsättningar och att man närmade sig den hötorgskonst man tidigare varit motståndare till. En bojkott inleddes och som mest ska ungefär fyra hundra konstnärer ha deltagit i en drygt fyra år lång bojkott av Konstfrämjandet. Bojkotten avslutades först 1986 när Holmberg avslutade sin anställning.

1990 försökte man sammanfoga Konstfrämjandet, Litteraturfrämjandet och Skådebanan, som alla arbetade för ett icke kommersiellt kulturutbud, men innan omorganiseringen var genomförd gick först Litteraturfrämjandet och sedan Konstfrämjandet i konkurs 1992.

Ett nytt Konstfrämjande

Redan våren 1993 ombildades Konstfrämjandet, men det dröjde till millennieskiftet innan verksamheten började likna den nuvarande. Grafikförsäljningen upphörde i samband med konkursen och i stället drogs ett antal arbetsgrupper och projekt igång. Exempel på dessa innefattar Kultur i kvarteret, ett projekt som drevs tillsammans med Riksskådebanan i början på 00-talet och SKISS, Samtidskonstnärer i Samtidssamhället som drevs från 2004 och flera år framåt. SKISS blev startskottet för flera projekt av samma art. Det som tidigare förmedlats i form av försäljning av färdiga verk förmedlades nu i form av samtal och process.

I dag är Konstfrämjandet en organisation med distrikt över hela landet. Grunduppdraget är fortfarande konst för alla, men i dag arbetar vi från andra synvinklar än tidigare. Vi ser konst som ett sätt att tänka om sig själv och samhället, och tillsammans med konstnärer, deltagare och våra medlemmar vill vi ge nya perspektiv på vår samtid.

Vill du veta mer?

Den här texten är baserad på jubileumsantologin Konstfrämjandet 70 år som gavs ut 2017. Boken finns till försäljning på vårt kansli på Swedenborgsgatan 1 i Stockholm. Pris 170 kr.

Boken går också att beställa genom info@konstframjandet.se och köpas genom Konst-ig.