Regeringens budget saknar finansiering för de höjda ersättningar som offentliga arrangörer ska betala konstnärer enligt avtal. Trots Kulturrådets begäran om 30 miljoner kronor i kompensation lämnas konstnärerna utan stöd. Konstfrämjandet varnar om allvarliga följder för landets kulturliv.
Ett uppdaterat avtal för konstnärers ersättning trädde i kraft i början av 2024 efter beslut av regeringen. Avtalet innebär höjda nivåer för vad konstnärer ska få betalt vid medverkan i utställningar. Syftet var att skapa rimliga villkor i en bransch där ersättning länge varit låg eller obefintlig. Men utan medföljande finansiering har konsekvenserna blivit motsatta.
Konstfrämjandet genomför och realiserar de målsättningar som regeringens kulturpolitik utlovar. Genom våra lokala verksamheter når konsten ut till människor oavsett vilka de är och oberoende av ifall de bor i glesbygd, på landsbygd, i mindre orter eller i storstäderna. Vi skapar möten mellan människor och konsten utanför de traditionella institutionerna, i samverkan med föreningar och civilsamhälle. Och vi gör det för att sänka trösklarna till samtidskonsten, så att den kan bli en naturlig del av människors vardag. Med offentligt ekonomiskt stöd och med ett fungerande armlängds avstånd arbetar vi mot målet att alla ska ha tillgång till konstens språk, då vi ser det som en levande del av det demokratiska samtalet.
Trots att våra och våra kollegors projekt och satsningar år efter år uppskattas av såväl kulturskapare som publik och finansiärer så har den ekonomiska verkligheten stadigt försämrats för oss och de konstnärer vi arbetar med. I likhet med vad Bildkonst Sverige tidigare rapporterat ser vi kontinuerligt hur utebliven finansiering lett till färre utställningar och minskade möjligheter för konstnärer att få betalt. Detta i ett läge där bildkonstnärer redan har lägst inkomst bland alla kulturutövare.
“Landets konstnärer är en av de mest välutbildade yrkesgrupperna i landet, skolade i att gestalta våra gemensamma erfarenheter, frågor och drömmar. Både individerna själva och skattebetalarna har investerat i detta, i tid och i pengar. Att som konstnär inte kunna leverera efter dessa investeringar är frustrerande, men ännu värre är det ur ett samhällsperspektiv. Att rusta ner inom konstfältet är att göra vårt samhälle en otjänst. I tider av oro behöver vi konsten som beredskap, tröst och källa till kunskap och gemenskap”, säger Maria Lantz, ordförande för Folkrörelsernas Konstfrämjande.
I årets budget fanns det återigen inga nya pengar för att täcka kostnaderna för det höjda rekommenderade arvodet. Det innebär att arrangörer förväntas betala mer, men med samma eller minskade anslag – ur budgetar som redan töjts till rimlighetens gräns.
Mest utsatta är små aktörer i glesbygd och mindre städer, där både kulturutbudet och konstnärernas försörjningsmöjligheter redan är begränsade. Om detta fortgår är risken att vår och våra kollegors verksamhet i konstfältet, oavsett hur lovordad, kommer att upphöra. Resultatet blir ett Sverige där konsten reduceras endast till institutionerna i storstäderna, och att kultur blir en fråga om både geografi och marknadslogik kring vad som är möjligt och önskvärt att köpa och investera i.
Om regeringen, som de uttrycker i sina uttalanden kring kulturkanon, är intresserade av alla medborgares möjlighet att ta del av svenskt kulturliv så bör de också intressera sig för arrangörernas möjligheter att skapa och sprida framtidens kultur. Konstfrämjandet efterlyser därför en långsiktig finansiering av MU-avtalet på alla nivåer – statlig, regional och kommunal.