"Trägolvet knarrar under mina fötter, allting hänger samman" — Niklas Östholm

Mitt i det lilla utställningsrummet på Bergslagsgatan i Karlstad, som brukar förses med #smallroomforbigideas i sociala medier, står Janove Ekstedt. Han är två meter lång. När han slår ut med armarna når han nästan från den ena väggen till den andra. Han håller ett långt anförande om civilsamhällets roll och samtidskonstens betydelse för att lyfta frågor om vår tid. Det har han ofta gjort den senaste tiden. Janove Ekstedt är verksamhetsledare för Konstfrämjandet Värmland och ska snart gå i pension. Det gör att han har börjat reflektera över sakernas tillstånd. Över hur strukturer förändras, hur sätt att tänka och agera förändras, samtidigt som vi människor i grunden förblir desamma.

Det fria kulturlivet hade en både friare och starkare position tidigare, bland annat för att det offentliga stödet var friare och starkare. Janove har länge samverkat med kommuner och andra aktörer, för att nå ut till platser bortom städernas institutioner och gallerier. Han berättar att regioner och kommuner i större utsträckning själva agerar producenter i dag och att mindre medel går till det fria kulturlivet. Jag tänker mig att samma sak tyvärr sker på andra håll i landet och avbryter och frågar varför det utvecklats på det här viset.

Janove tror att det i dag är svårare för civilsamhället att engagera unga, i en tid när samhället premierar det individuella framför det kollektiva. Han tänker att synlighet i media och kulturturism spelar in. Samtidigt utvecklar regionerna sitt arbete med kultur och det skapas fler tjänster där för dem som vill arbeta med kultur i samhället. Janove är trots allt en optimist. När han höjer blicken ut över hela Konstfrämjandet kan han se en föryngring och hur unga och barn engageras. Han har också en stark tro på samtidskonsten. Det finns många frågor och svåra ämnen, som bara konsten kan få oss att prata om.

***

Vartannat år arrangerar Myndigheten för Kulturanalys ett heldagsseminarium som utgår från den statistik de publicerat de föregående åren. I samband med det släpps en särskild rapport som redovisar en samlad uppföljning av de kulturpolitiska målen. År 2024 tisdagen den 16 april. Ett särskilt fokus låg på deltagande i kulturlivet och kulturens finansiering.

***

Trägolvet knarrar under mina fötter. Det är som att det talar till mig. Konstfrämjandet Skåne har alltid funnits i de här lokalerna i Malmö, ett kulturkvarter med anor från 1500-talet. Folkrörelsernas Konstfrämjande hade en konstbutik här. Den öppnade i februari 1971, mitt i den kulturpolitiska omdaning som både var en decentralisering och centralisering. Distribution var ett centralt begrepp. Konstfrämjandet skapade Multikonst (1967) tillsammans med Sveriges Radio och (försöksverksamheten med) Riksutställningar. Sextiosex konstverk visades samtidigt på hundra orter. Vernissage i direktsänd tv. Konst att köpa med sig hem. Men det var också slutet på en era. Staten lade turnéerna på Riksutställningar samtidigt som Konstfrämjandet genom försäljning av konst i upplaga skulle bli självförsörjande. 1969 startade man konstvaruhus (Stockholm och Örebro) och sedan konstbutiker i Göteborg och denna i Malmö. I juni 1976 bildades de första distrikten. Vid 80-talets början fanns distrikt i alla landets län. Från Stockholm distribuerades grafiska blad och små skulpturer i upplaga, som genom konstombud på arbetsplatser och i föreningslivet skulle nå ut till människor och in i deras hem. Men detta sätt att arbeta med konst försatte Konstfrämjandets riksförbund i konkurs 1992.

Nu knarrar det i golvet igen. Mina tankar skingras när Sofia Landström kommer emot mig. Hon är den nuvarande verksamhetsledaren (kanske hälften så gammal som Janove). Har bara varit här några år men har redan varit med om flera större förändringar. Utställningarna i det gamla galleriet har blivit färre och görs i samarbete med medlemsorganisationer, som ofta också lånar lokalerna för andra aktiviteter. De senaste åren har insatser runt om i Skåne, i vården och för barn och unga blivit tydligare kärnverksamhet. Den mest spännande förändringen är den som skett i år.

Skåne har inte haft en konstkonsulent sedan 2009, men efter ett långt förberedande arbete finns den tjänsten nu hos Konstfrämjandet. Regionen ser fördelar med att en aktör i det fria konstlivet är operativ, snarare än att regionen själv skulle vara det. I Konstfrämjandet ser man en dedikerad aktör som kan initiera och driva samarbeten och projekt runt om i Skåne som kan främja till exempel barn och ungas delaktighet och möte med bildkonst och konstnärer. Det stärker infrastrukturen för bildkonstområdet, och det demokratiska samtalet, tänker jag. I kontakt med andra regioner har man sett att tjänsten skiljer sig åt från plats till plats och att den ofta innehåller flera olika uppgifter. I Skåne har man velat renodla just det främjande uppdraget.

Det är också en fördel att vara två parter. Sofia berättar att ett närmare samarbete med regionen innebär att man tillsammans tydligare kan identifiera var bristen på konst och kultur finns. Hon betonar att genom att integrera tjänsten i en organisation som redan främjar konst regionalt ges möjlighet till ett bredare inflytande.

Region Skåne hoppas kunna inspirera andra regioner.

***

Vi föreställer oss halvöppen terräng i fjällnära skog. En klar kall morgon, tidig höst, frost på marken. Allt ser blågrönt ut. Och så ett vindskydd i obehandlad ljus furu. Två personer rör på sig därinne. Vaknar. En konstnär och en biolog. Den varma luften från deras utandning bildar rökpuffar när den möter den kyliga luften. De delar intresse för natur, ur olika perspektiv och med olika erfarenheter. För en vecka sedan hade de aldrig träffats, men sedan dess har de tillbringat alla dygnets timmar tillsammans här mitt ute i de vidsträckta Jämtlandsskogarna.

Hit har Konstfrämjandet Jämtland tagit sig med projektmedel från region, kommun och Konstfrämjandets förbund. I snart sex år har arbetet med Det naturliga kontraktet pågått. Arbetet bedrivs i liten skala med enskilda nedslag under året, i samklang med naturen och med konstnärliga metoder i samverkan med inbjudna konstnärer, forskare och natur- och miljöorienterade nätverk. Distriktet är Konstfrämjandets minsta föreningen.

De som för närvarande är aktiva i distriktet (Lisa Gideonsson, Gustaf Londré och Ola Fransson) dyker upp i skogen för att hämta de två som haft en vistelse här. Vistelsen är över nu. Det är dags att packa ihop. Även vindskyddet. Tillsammans återställer de platsen innan de lämnar den. Vindskyddet ska monteras upp på en annan plats med en annan konstnär och en annan forskare som ska träffas för första gången.

Det mobila vindskyddet är ett sätt för distriktet att både leka med idén om det platsspecifika och att skapa flexibla strukturer för de inbjudna att mötas i.

Trots att det inte funnits något resultatkrav har den här serien av vistelser kommit att skapa en mängd material, och i förlängningen av det ett mobilt arkiv (en trähurts med arkivlådor som försetts med en bärmes). Arkivet har tagits med till platser som präglas av en markrättslig konflikt eller där samtalen kretsar kring äganderätt och natur. En slags uppsökande kulturverksamhet. Arrangemangen genomförs under alla årstider. Arkivet kan tas med till fots och på skidor.

Det liknar en historia jag hörde för ett antal år sedan.

Vintern 1948. Konstfrämjandet hade knappt kommit plats då en man kontaktade kansliet i Stockholm. Felix Larsson arbetade på ABF i Luleå och var en driven folkbildare. Han hade siktat in sig på de skogsarbetare som under vintermånaderna bodde och arbetade i skogskojor bortom vägnätet i Norrbottens inland. Efter att ha fått ut boklådor och till och med en filmprojektor skidade han ut med en smärtingväska fastspänd på ryggen. I den hade han inplastade grafiska blad som Konstfrämjandet försett honom med. De stacks ned i snön utanför skogskojan och så var ett kulturhus skapat. När skogsarbetarna fick en ledig dag skidade deras familjer ut till dem och delade upplevelserna.

***

Framför oss tornar en jättelik faluröd hangar. Byggnaden ligger ensam i skogen några kilometer bortom Havremagasinet och Bodens försvarskaserner. Ballonghallen byggdes för drygt hundra år sedan för att husera spaningsballonger (typ zeppelinare). Den är vanligtvis inte öppen för allmänheten men nu är vi ett femtiotal personer som tar del av Luleåbiennalens avslutningsprogram. Vi har samlats på den lilla grusplanen utanför. Vi tar av oss solglasögonen och lämnar den ljusa och klara majkvällen bakom oss och kliver in i det svala mörkret.

Stora stenblock här och var avtecknas som svarta siluetter. Vi rör oss långsamt i gruset genom rök och blått strålkastarljus. Vi sätter oss på pallar, några på stenar. Ett mullrande ljud fyller hangarens stora innanmäte. En ljuskägla sveper genom mörkret och försvinner. En kort tystnad. Sedan ljuder den fornengelska sången om Beowulfs hjältemod. Vers efter vers. Växelvis under denna suggestiva och associativa smältdegel om gruvdrift möter vi även berättelsen om politikern Sven Otto Littorins uppgång och fall. Och replikskiften från Georgius Agricolas 1500-talsskrifter slungas mellan stenar i dunklet. Det är därifrån slutorden kommer, i rökmaskinens sista puffar och när det blå ljuset färgats rött: ”Silver-, guld- och järnarbeten är till nytta inte för människolivet, utan snarare för tragöder.”

Omskakade. Att vara med om något vi inte kunde föreställa oss på förhand ligger i samtidskonstens väsen. När vi är tillbaka ute på grusplanen och har återfått fattningen (och satt på oss solglasögonen) vill gärna tala med Andreas R Andersson och Karl Sjölund, konstnärerna som skapat föreställningen Beowulf: Dangerzone.

Men Maria Ragnestam (numer Svonni) är arg. Det av helt andra anledningar. Hon är verksamhetsledare för Konstfrämjandet Norrbotten. Som huvudman för Luleåbiennalen verkar distriktet för att utställningen ska sträckas ut i hela regionen i samverkan med kommuner, institutioner, föreningar och enskilda utövare. Det är inte lätt att få regionen och beslutsfattare att se konstens betydelse. Det är en kamp att genomföra en regional biennal. Första gången, med finansiering av Postkodstiftelsen, var det lättare. Men den samtida kulturen tycks ha fastnat i en kortsiktig projektekonomi, den här gången har det skrivits omkring femtio ansökningar, flera av dem till finansiärer i de deltagande konstnärernas länder. Kan bli upprörd för mindre.

En del av Marias ilska riktas även mot att det ofta saknas representation och kunskap i beslutsprocesser för att kunna synliggöra urfolksperspektiv. Ur detta har Verdde bildats, en nomadisk konstinstitution med syfte att skapa förändring. Maria säger att det är anmärkningsvärt att viktiga frågeställningar drivs av en ideell föreningen – men å andra sidan kan förändring komma i många former. Ett centralt perspektiv när vi lyfter frågan om vad konstens roll kan vara i den omtalade utvecklingen i norr.

Ofta utgår dessa stora konstsatsningar från gemensamma frågeställningar om en plats: var kommer vi ifrån och ur hamnade vi här? Under de senaste åren har det bildats föreningar i Konstfrämjandets namn både i Västernorrland och i Småland med syfte att vara huvudman för varsin konsttriennal, som båda genomfördes med kort startsträcka. I Västernorrland tog man över residensstadens länssalong och omvandlade den till en utställning som tog plats på institutioner runt om i regionen. I Småland kretsade man just kring frågan om vad Småland är men också vad konsten kan göra och vad en konsthall kan vara, i ett samarbete som engagerade såväl större institutioner som små konstnärsdrivna aktörer. Båda satsningarna fick skjuts av medel från Postkodsstiftelsen, men också från Kulturrådet och regionerna. Mycket positivt har kommit ur det här, men när projektets pengar är slut och krafterna tryter går luften ur samarbetet, som i en övergiven spaningsballong. Tuffa ekonomiska tider sätter sin prägel på alla. Flera aktörer, inte minst de större institutionerna, flyttar blicken från det gemensamma landskapet till den egna trädgården. Men alla behöver se de större värdena i en bred samverkan. En biennal eller triennal stärker infrastrukturen för konst i en region. Om man så vill sätter det regionen på kartan och bidrar till besöksnäringen, också. Även om det kanske största värdet är de upplevelser som de som bor allra närmast får: en flaggstång som konsthall i småländska Diö eller Ballonghallen i Boden.

Det är i detta utvecklingsarbete som förbundet, Folkrörelsernas Konstfrämjande, i dag har en av sina viktigaste roller. Inom organisationen har det byggts upp stor kunskap om olika regionala förutsättningar, som kan delas mellan distrikten.

Konstfrämjandet Gävleborg har medvetet valt att ta sig fram på ett långsamt sätt, för att nå målet om en regional triennal med en socialt och ekonomisk hållbar struktur. Än så länge heter det xKONSTx (x som i länsbeteckningen). Under ett och ett halvt år har de arrangerat en serie nätverksträffar runt om i regionen. Aktörerna presenterar vad de vill bidra med – på sina villkor. Erfarenheter delas. Det skapas en gemensam grund – och de äter tillsammans. Blir starka tillsammans. En mängd arbetsvistelser för konstnärer har initierats i olika byar. Resultaten kommer ingå i den större konsthändelsen, som planeras att äga rum sommaren 2025.

Är det inte just den här typen av regionala satsningar som borde vara en del av kultursamverkansmodellen? Tyvärr får man leta länge i modellen för att finna bild och form. Modellen fylls till största delen av scenkonst, 66,5 %. Bild och form endast 1,3 %.

Inom Konstfrämjandet säger vi att vi följt kulturpolitiken i snart åttio år. Men jag vill vända på det och säga att kulturpolitiken borde följa oss. Åtminstone att vi i större utsträckning följs åt.

***

Jag tänker på svensk kultur och den kultur som präglar vår svenska byråkrati, när jag sitter på en matta i ett tält som tillfälligt slagits upp på gräset i stadsparken i Luleå. Det är ett nomadtält som den sahrawiska konstnären Mohamed Sleiman Labat skapat tillsammans med kvinnor i det flyktingläger som han själv kommer ifrån. Under Luleåbiennalen har tältet stått inne på konsthallen en bit härifrån. På utställningens sista dag står det här i parken.

Mohamed iscensätter en teceremoni. Han häller vatten i en tekanna som han sedan lägger teblad i. Värmer det på ett gaskök. Ställer fram små glas på en bricka. Vattnet blir snabbt varmt. Mohamed häller teet i ett glas med en kraftig stråle så att skum bildas. På ett liknande sätt häller han sedan teet från det första glaset till ett annat. Och vidare till nästa. Så tillbaka till kannan som han på nytt värmer. Så upprepas proceduren. Mer vatten i kannan och fler glas som teet hälls mellan. Det uppstår snabbt(!) en meditativ rytm och ett lugn.

Öknens hetta har skapat det här långsamma och utsträckta sociala sammanhanget. En stor del av dagen är det för varmt att vistas utanför tältet. Men det finns inte någon rationell förklaring till varför teet ska hällas fram och tillbaka för att skapa ett allt fastare skikt av skum. Vi pratar lite om det.

Allting måste få ta tid.

Mohamed berättar hur nomadlivet har uppstått för hans folk, sahrawierna, och fördrivningen av dem från Västsahara som en konsekvens av Marockos ockupation och gruvdrift med utvinning av fosfor.

I verket PhosFATE utforskar Mohamed, tillsammans med den finska konstnären Pekka Niskanen, den påverkan som fosfat har på två vitt skilda landskap: Östersjön och Sahrawis flyktingläger i Hamadaöknen. Och det finns naturligtvis en koppling till den utvinning av fosfor i Norrbotten som görs som en del av den ”gröna omställningen”.

Mohamed fortsätter tillredningen av teet, som han säger kommer bli starkt. Han berättar att ordet för tält på hans språk också betyder familj. Och att det nomadiska livet i öknen kretsar kring mark och äganderätt.

Så delar Mohamed ut glasen. Den person som får det första skickar det vidare till nästa person som också skickar det vidare. På det viset delas glasen vidare tills alla har fått. Vi dricker teet och fortsätter samtalet.

Teceremonin handlar om att föra traditioner vidare utan att äga föremål, och om kunskapen att jordens resurser inte borde tillhöra några få utan att de bara är till låns för oss alla. En kunskap som inte minst urfolk alltid burit med sig och delat vidare.

Överföring av kunskap. Precis som konst. Delande av resurser och medel för att kunna bygga hållbara strukturer för en konstsatsning som denna. Mer långsökt kanske att se Kulturrådets delande av mall till de regionala kulturplanerna som en teceremoni. Kulturplanerna, inte sällan är Konstfrämjandet den fria aktör som till stora delar utför konsten i dem, på viss håll den enda.

Koncentrationen släpper lite. Jag sneglar på klockan. Vi behöver gå om högst tjugo minuter men vi vill också få ett glas med den andra rundans sötade dos. Går det att lite skyndsamt komma till den, tänker jag. Men ingen av oss som ska med nattåget till Stockholm säger något.

Så får vi det söta teet. Ler hjärtligt, sveper det och tackar för oss.

***

En låg byggnad i trä, gul panel och vita knutar. Runt omkring flerfamiljshus i långa längor, gångbanor över gräsmattor, en skogsdunge. I ett fönster på byggnaden hänger en skylt i regnbågens alla färger: Konstlek på Råby. Där inne en tvättstuga men sedan januari 2024 även en permanent konstverksamhet för barn i den här stadsdelen, Råby, i Västerås.

Här arbetar nu Konstfrämjandet Västmanland och Västerås konstmuseum sida vid sida med ömsesidigt förtroende och tillit. Egentligen har de gjort det i snart tio år, då olika externa projektmedel avlöst varandra, i aktiviteter på platser runt om på Råby (ofta utomhus). Det har gjort att viss osäkerhet har svävat över arbetet. Men kunskap har delats vidare mellan projekten. Och viljan att hela tiden fortsätta har kommit ur vad man ser att konstlekarna gör för barnen; hur leken och konsten både för små människor samman och skapar självständiga individer.

Sedan hösten 2023 ingår Konstlek på Råby i Västerås stads trygghetsskapande verksamheter. Konst som förebygger brott, som verksamhetsledaren Patrick Kretschek säger. Det är alltså inte kulturmedel som finansierar arbetet. De båda parterna för också samtal om att ingå ett idéburet offentligt partnerskap (IOP). Men då är det väl inte kulturpolitik?

Samtidigt hänger allting samman. Konsten och kulturen är en del av samhället. Samhället är en del av konsten.

Niklas Östholm, 2024