Intervju — Konstfrämjandet Västmanland och Diktgymnasiet om projektet CRIP

Folkrörelsernas Konstfrämjande: Hej, Diktgymnasiet. Kan du berätta lite om hur allt detta började?

Diktgymnasiet: Min konstnärliga praktik med avsändare Diktgymnasiet startades av nödvändighet när jag för ett par år sedan blev sjuk i post-viral sjukdom. Sjukdomen påverkade mitt skrivande och konstnärliga arbete, till exempel kunde jag inte läsa eller skriva ordentligt på grund av kognitiv dysfunktion. Om läsande och skrivande inte är möjligt, vad betyder detta för en textbaserad konstnär? I det kognitiva glappet uppstod idén om en pseudonym som ett sätt att utforska metoder kring att göra skrivprocessen mer tillgänglig. Det fungerade som ett sätt att hantera de fundamentala förändringarna i mitt liv som den kroniska sjukdomen orsakade.

Folkrörelsernas Konstfrämjande: Du är ju konstnär även under eget namn men, som du berättar, använder du dig inom det här projektet av en pseudonym. Var kommer namnet “Diktgymnasiet” ifrån?

Diktgymnasiet: Namnet är en kommentar på hur min konstnärliga praktik kollektiviserats efter min sjukdom. Då den inte längre kan genomföras individuellt passade idén att istället iscensätta “min” praktik som en fiktiv skola. I denna skola kan jag både vara lärare och elev, samtidigt, om vartannat.

Folkrörelsernas Konstfrämjande: Konstfrämjandet Västmanland, ni går ju in som yrkesassistent i projektet. För den som inte känner till modellen, var kommer den ifrån och hur fungerar den?

Konstfrämjandet Västmanland: Inom all yrkespraktik har personer med funktionsvariation laglig rätt till stöd i arbetslivet. Regioner, landsting och Försäkringskassan har olika former för sådana stöd. En synskadad psykolog kan, som ett exempel, behöva stöd av en seende assistent på jobbet i vissa moment med klienter, till exempel vid diagnostester.

Skillnaden för konstnärer är att de sällan är anställda och därmed går miste om den här sortens stöd, och att de ofta saknar förutsättningarna för att finansiera eller arrangera det hela på annan väg. Egentligen borde den support vi från konstfrämjandet Västmanland erbjuder i det här projektet vara en självklarhet för alla konstnärer.

Diktgymnasiet: En av idéerna med projektet är att närma sig funktionsanpassningar som en konstnärlig utgångspunkt och en del av gestaltningen i sig. Det var delvis därför det kändes som att Konstfrämjandet var en passande organisation att samverka med i detta projekt, givet er slogan om “Konst för alla”.

Folkrörelsernas Konstfrämjande: CRIP är både namnet på utställningen ni visar på Konstfrämjandets förbundskansli och det övergripande projekt som ju hittills även består av en publikation och en webbplats, samt en serie fysiska verk som presenterades tidigare i år vid en utställning i Litauen. Det mesta visuella som presenteras inom projektet utgörs av text, men här finns också enstaka polaroidbilder och collage. Diktgymnasiet, kan du berätta lite om de metoder och material du använder dig av i ditt konstnärskap idag som textbaserad konstnär?

Diktgymnasiet: Istället för att skriva med penna, skärm eller dator, där skrivandet i regel går snabbt, experimenterade jag i början av min sjukdom med att skriva i collageform med sax, lim, böcker, printad text och teckningspapper, vilket var ett betydligt långsammare tillvägagångssätt. Min metod utvecklades som ett resultat av kognitiv dysfunktion och möjliggjorde en skrivpraktik där konkret poesi och icke-språk flätades samman med egenvård, återhämtning och funktionsrättvisa. Denna långsammare ”skrivtakt” gjorde helt enkelt skrivandet möjligt igen.

Vartefter min kognitiva förmåga har förbättrats något genom åren, genom medicinska interventioner och behandlingar, så har min skrivande praktik återigen kunnat expanderas till att innefatta fler inslag av traditionellt skrivande.

Jag arbetar även med Polaroidfoto. Fördelen med en Polaroidkamera är att bilden blir klar direkt, färdigframkallad på ett par minuter. Om bilden blir bra så fine. Om bilden blir dålig (vilket den oftast blir jag är en kass fotograf lol), kan jag bearbeta den vidare fysiskt på olika sätt med färg, collage, Letraset-bokstäver och så vidare.

Folkrörelsernas Konstfrämjande: Vad får besökarna ta del av i utställningen på Konstfrämjandet?

Diktgymnasiet: I utställningsrummet på Konstfrämjandets kansli visas ett antal Polaroidfotografier från mitt liv som ofrivilligt isolerad i min lägenhet och två textila verk i form av bordsdukar med cut-up poesi. Under utställningsperioden blir det också en releasefest för publikationen “Portrait”. Boken består av en serie textbaserade collage som jag började arbeta med ganska tidigt efter sjukdomens inträde. Det var en period då jag var i en slags chock över att ha förlorat läsförmågan. Kognitivt sett fanns det inte tillräckligt med energi för att kunna tolka betydelsen hos bokstäver, ord och meningar längre. I den frustrationen tog jag därför istället till sax, lim och papper och började klippa sönder tidningar och böcker istället för att läsa dem, och på så sätt arbeta fram ett nytt sorts “läsande” och “skrivande”. Utöver dessa collage innehåller boken även texter skrivna av konstnären Jenny Richards.

Slutligen blir det också release för webbplatsen “Life in One Room” där jag löpande postar texter efter förmåga och dagsform. Idén är att det mesta jag skriver publiceras där, även det “dåliga”, just för att undvika att hamna i en alltför redaktionell och potentiellt självcensurerande position.

Folkrörelsernas Konstfrämjande: Skalan i dina texter pendlar ständigt mellan det mycket intima och det nästan ogreppbart stora. Det begränsade fysiska utrymmet du beskriver din tillvaro i och dina personliga preferenser kring alltifrån populärkultur till poesiformat blandas med reflektioner över världsläget, dödens närvaro genom livet och om kroppens makt över den mänskliga tillvaron. Vill du berätta något om innehållet i dina texter?

Diktgymnasiet: Den sociala isoleringen jag upplevt är en förutsättning för min överlevnad. Eftersom all fysisk och social aktivitet är för påfrestande för sjukdomen behöver jag självisoleras under princip all tid. Annars triggas en serie mycket svåra autoimmuna symptom som i värsta fall kan riskera att bli permanenta. Och det finns alltså inget medicinskt botemedel mot sjukdomen.

I Sverige idag behandlar vi i princip inte alls post-viral sjukdom, vilket är ett paraplybegrepp för vår nya folksjukdom som förutom M.E. även innefattar postcovid. M.E. drabbar cirka 0.1 % av befolkningen enligt NIH (den amerikanska hälsomyndigheten). Bara i Sverige så innebär detta att 100 000 svårt sjuka människor står helt utan specialistvård.

Vad gäller postcovid (eller Long COVID eller PASC, som det heter i resten av världen) så är uppskattningen att 400 miljoner människor globalt sett har drabbats av detta sedan pandemins början, enligt den medicinska tidskriften Nature Medicine. Uppskattningsvis hälften av dessa, 200 miljoner människor, har en mycket svår form av post-viral sjukdom som därmed kan inräknas som en M.E.-diagnos. Post-viral sjukdom är alltså vår nya folksjukdom. Postcovid-vården är något bättre än M.E.-vården, men även den är gravt underfinansierad enligt exempelvis Svenska Covidföreningen som är aktiv i denna fråga.

Med detta i åtanke så blir en person med den här sjukdomen ofrivilligt ett politiskt subjekt. Diskrimineringen är så pass omfattande att inte ens specialistvård erbjuds. Jämför detta med cancervården: om en cancerpatient inte över huvud taget ens skulle erbjudas specialistvård, är det något vi som samhälle skulle acceptera?

Jag tror detta är en stor del av anledningen till att mina texter pendlar mellan det lilla livet i den isolerade vardagen och de stora frågorna kring hälsa, vård, demokrati och döden.

Folkrörelsernas Konstfrämjande: Det är säkert flera läsare som har egna upplevelser av hur det är att vara kroniskt sjuk i samhället idag, eller som upplevt det i andra hand genom sina närstående. Men det konstnärliga fältet är litet och det är kanske inte lika vanligt med erfarenheter specifikt relaterade till den miljön. Kan du dela med dig av något exempel på hur just konstbranschen är som arbetsplats för dig – för den som är kroniskt sjuk?

Diktgymnasiet: Det första som bör nämnas är den diskriminering som blir uppenbar dag ett kronisk sjukdom inträder. Informella kontakter, mingel på vernissage, residens och liknande är en så stor del av att bli inbjuden att ta del i utställningar och olika projekt. Det finns ingen strukturell organisering på plats inom konstfältet för att motverka diskriminering gentemot den som inte kan delta i dessa aktiviteter. Därav behovet av detta projekt. För att delta i konstsammanhang måste själva ramverket, för hur allt detta ska gå till, byggas från grunden. Med det sagt så är CRIP som projekt inte heltäckande för behovet som finns. Det finns många sätt att vara kroniskt sjuk och/eller funktionsvarierad på men det här projektet kan vara en pusselbit av helheten, en byggsten på vägen.

Folkrörelsernas Konstfrämjande: Att arbeta med den här sortens projekt kan ju lätt väcka tankar om andra, kringliggande frågor relaterade till arbetsmiljö. Det konstnärliga yrkesfältet är till exempel fullt av deadlines och krav på ständig prestation och trots att konstnärligt arbete i de allra flesta fall inte handlar om direkt liv och död så är utbrändhet ett vanligt fenomen. Stress talas ofta om som ett givet tillstånd både för konstnärer och arrangörer. Även i projekt som ert så finns risken för dem som arbetar att en vill mer än vad en egentligen orkar. Har ni på Konstfrämjandet Västmanland tänkt något särskilt kring den typen av arbetsmiljöfrågor i er verksamhet under projektets gång?

Konstfrämjandet Västmanland: Det första produktionsåret inom CRIP har varit en utmaning för oss som konstinstitution. Vi har bland annat insett att vi inte kan jobba med korta deadlines i det här projektet på det sätt vi är vana vid och utifrån de lärdomar vi fått med oss på vägen har vi utvecklat ett kluster av metoder som fungerar allt bättre. Vi har bland annat valt att ge Diktgymnasiet mandatet att sätta tempo för arbetet och det var när vi släppte på kontrollen som det började hända saker. Det öppnade sig plötsligt en ny värld.

I CRIP får alla säga stopp när som helst, men det är bara Diktgymnasiet som faktiskt har lärt sig att göra det. Vi andra lär oss, sakta, sakta. Det som överraskat oss är att vi upptäcker att vi får mer gjort så här. Antagligen beror det på att vi sällan gör misstag, lite som fabeln med sköldpaddan och haren som tävlar. Stressade personer gör fler misstag. Vi märker idag att vi i arbetsgruppen är mindre stressade och får mer gjort i det här projektet än andra vi arbetar med i verksamheten. Det blir tydligt, i kontrast till det, hur stressade vi är i andra projekt i verksamheten.

Tack vare Diktgymnasiet och CRIP har vi också rent konkret tagit steg för att förbättra vår arbetsmiljö. Bland annat har vi infört friskvårdsbidrag för anställda, sett över vår arbetsutrustning och våra arbetsmiljörutiner. Vi har också skrivit in i våra styrdokument att hälsa är prioriterat och detta är något vi lyfter fram när vi söker finansiering. Vi ser den stress som underfinansieringen inom konstfältet leder till som en stor hälsofara för vår yrkesgrupp. Gig-ekonomin saknar mycket av arbetslivets skydd och som icke-anställd är du oftast mer utsatt om du blir sjuk eller när du blir gammal. Vi ser hur utbrändhet normaliseras och nästan blir en latent del av vår yrkeskår. Det är ofta i medelåldern det börjar märkas, att det ohälsosamma arbetslivet som konstnär till slut leder till att många blir sjuka på olika vis. Det är också stigmatiserat och inget man skyltar med.

Men alla har olika sjukdomsberättelser och alla blir inte sjuka. I CRIP handlar vårt perspektiv om vad som händer när en konstnär väl blir sjuk, oavsett diagnos och orsak. Idag har post-virala sjukdomar, alltså kroniska skador efter virus, blivit mer omtalade på grund av den stora omfattningen av postcovid.

Folkrörelsernas Konstfrämjande: När ni intervjuades kring det här projektet av Konstnärsnämnden 2024, då ni fick stöd från Kulturbryggan, så berättade ni om förhoppningen att CRIP ska kunna fungera prejudicerande. Kan ni berätta lite mer om det?

Konstfrämjandet Västmanland: Som arbetsgivare inom en konstorganisation som når ut i hela konstlivet kan vi distribuera våra erfarenheter till många inom vår sektor. Konstnärers hälsa är en kulturpolitisk fråga som måste tas på allvar av såväl konstnärerna själva som arbetsgivare och finansiärer. Det handlar om att kunna upprätta trygga anställningar eller motsvarande infrastrukturer för konstnärers lön. Vi anser att även finansiärerna har ett ansvar för konstnärers arbetsmiljö eftersom det är de som sätter de ekonomiska förutsättningarna för yrkesgruppen. Konstnär är ett yrke som vilket annat och också vi behöver kunna skaffa barn, bli sjuka och gamla. Det här projektet kan bli ett av många exempel där den här frågan lyfts fram.

Vi vill vara så visionära att vi säger att den sjuka bland oss är den som kan lära oss andra att leva ett hälsosammare liv. Det finns en lärdom i CRIP som handlar om hela samhället, också de friska i det. Diktgymnasiet lever efter en strikt rutin för att överhuvudtaget klara av att sköta både sitt privatliv och yrkesliv, som en elitidrottare som följer ett strängt program för meditation, kost och tider. Detta bara för att vaska fram några timmar varje dag som är det vi andra kallar “normala”. Det vi märker, i skenet av Diktgymnasiets disciplin kring sin hälsa, är att vår relation till vår egen hälsa inte alltid är den bästa. Diktgymnasiet har spekulerat om att Buddha var kroniskt sjuk, att det var därför han var tvungen att meditera så intensivt, och vi börjar förstå den tanken mer och mer.

Vi hoppas också att CRIP kan bli en del i ett större omtag kring diskriminering av personer med funktionsvariation inom konstlivet. Vore det inte ett viktigt kliv att ta för vårt yrkesfält att etablera ett stöd för den här gruppen hos exempelvis Konstnärsnämnden? Diktgymnasiet har gjort oss uppmärksamma på att det i Norge finns ett sådant stöd.

Diktgymnasiet: Förhoppningen är att CRIP ska kunna inspirera andra kulturella organisationer att se över sin både fysiska och sin digitala funktionsanpassning, och då givetvis i samspråk med aktörer som har erfarenhet av dessa frågor. Det vore roligt och viktigt ifall fler konstinstitutioner insåg hur givande det är att arbeta med konstnärer med kronisk sjukdom och/eller funktionsvariation. Jag tycker att fler borde testa på det, helt enkelt, och om detta projekt kan inspirera till det så är det toppen!

Folkrörelsernas Konstfrämjande: Vad är planerna framöver inom CRIP?

Diktgymnasiet: Från den konstnärliga sidan så finns det ett par olika spår, som alla relaterar till temat på sitt sätt. Bland annat arbetar jag med en kommande separatutställning på Köpings Museum i höst! Och det finns konkreta planer på att genomföra ytterligare ett konstprojekt kring dessa teman som är tänkt att ta vid där CRIP slutar.

Konstfrämjandet Västmanland: Från arbetsgivarperspektivet så har vi idag en allt mer fungerande metod där vi tillsammans med Diktgymnasiet på olika vis ska veckla ut det arbete som gjorts under 2024-2025. Samtidigt planerar vi för framtiden och funderar på vilka vägar vi kan ta projektet vidare. CRIP skapar olika perspektiv och vi som arbetsgivare kommer bland annat att göra ett textarbete kring de metoder och erfarenheter som vi tagit del av. Samtidigt kommer det ske en produktion av text kring det konstnärliga arbetet och det finns planer på att bjuda in fler skribenter med liknande erfarenheter som Diktgymnasiet för att reflektera över det konstnärliga arbetet i projektet. Trots Diktgymnasiets begränsade livssituation har vi aldrig mött ett så blomstrande konstnärskap där så många viktiga processer pågår. Vi vill följa med vidare på den här resan och ser egentligen bara bristen på finansiering som det ständiga hotet mot oss alla. Diktgymnasiet har lärt oss att det är viktigt med acceptans, att försöka hitta en ro i nuet trots alla de små och stora hinder som uppstår på vägen. Vi lever och andas, det är något bra. Det är det första steget. Vad vi gör sedan, det får vi se.

Om CRIP

CRIP är ett konstprojekt av Diktgymnasiet i samarbete med Konstfrämjandet Västmanland startat 2024, som inventerar de möjligheter och begränsningar en kroniskt sjuk konstnär ställs inför vid en konstproduktion. CRIP handlar om konstnärernas arbetslivsvillkor i Sverige idag och ställer alla aspekter av konstlivet på sin spets. Läs mer på Konstfrämjandet Västmanlands webbplats.

Följ projektets utveckling via Diktgymnasiets och CRIPs instagramkonton.

Läs mer om den pågående utställningen på Konstfrämjandets förbundskansli här.