En av nästa års stora konsthändelser är Luleåbiennalen. Folkrörelsernas Konstfrämjandet och Konstfrämjandet Norrbotten tog för ett par år sedan initiativ till att väcka liv i biennalen och 2022 är det dags för tredje upplagan i denna regi. Här är några reflektioner från curatorerna Onkar Kular och Christina Zetterlund.
Under en dryg vecka i september åkte ni runt i regionen och besökte platser och människor i Norrbotten. Fick ni några nya insikter?
Vi började arbetet med biennalen från lite olika erfarenheter av Norrbotten. Onkar hade aldrig besökt regionen tidigare medan Christina har varit involverad i ett flerårigt forskningsprojekt tillsammans med Anna Westman Kuhmunen på Ájtte – Svensk Fjäll- och Samemuseum i Jokkmokk. Det har varit en ynnest få träffa så många olika utövare och organisationer inom regionen, att få lyssna och lära om hantverkets och konstens många olika roller och funktioner i människors vardag, oavsett om det sker på professionell eller icke-professionell basis. Dessutom har vi haft nöjet att stöta på många viktiga initiativ och projekt som vi hoppas etablera relationer med för biennalen. Vi förväntar oss inte att vårt arbete ska resultera i en perfekt historia med ett tydligt tema, utan snarare att peka ut en mångfald av överlappande narrativ och olika episoder som skapar dialoger med Norrbotten och samtidigt innehåller frågor som är angelägna också utanför regionen.
Det handlar att verka nära och lokalt jämte internationella och globala perspektiv. Det är en stor region med ganska långa avstånd mellan olika platser. Det kan såklart bli ett hinder när man organiserar och producerar en biennal. Men om man tänker tvärtom kan det också vara en intressant förutsättning att arbeta utifrån och biennalen kan ses som ett ramverk som både för samman platser och bygger möjliga samarbeten i olika omfattning och skalor.
För ett tag sedan gick Sverige största dagstidning, Dagens Nyheter, ut med nyheten att de etablerar nya redaktioner i regionen ”Norrland”, för att stärka bevakningen där. Vad tänker ni om regionens betydelse, både i Sverige och internationellt?
Som curatorer boende utanför Norrbotten, är det svårt för oss att uttala oss om betydelsen. När man reser genom Norrbotten syns tydliga spår i landskapet som signalerar områdets strategiska betydelse, från gruvor och älvar till skogsbruk, nya energislag och digital infrastruktur som byggs ut i snabb takt i regionen. Det är en region med en komplex historia som vi måste respektera och arbeta med.
Vi formar biennalen genom en metod av lyssnande och lärande. Genom denna metod börjar vi förstå något av det som är viktigt i regionen. Det är dock inte så enkelt som det låter. Det blir tydligt för oss hur varje given plats eller händelse har många lager av historia och politik, en komplexitet som vi behöver förstå och arbeta med i ramen för biennalen.
Vi befinner oss på ett tidigt stadium i projektet, men har ni sett något extra intressant ännu, något objekt, en teknik eller organisering som jobbar med intressanta metoder inom konsthantverk?
Det är svårt för oss att peka ut enstaka exempel, men precis som vi nämnde drivs vi av att verka i de mikro- och makronivåer som finns förkroppsligade i regionen. Det kan röra sig om alltifrån hur klimatförändringarna påverkar regionen, om hur politiska, sociala och kulturella praktiker svarar på dessa förändringar som påverkar på sätt som både är specifika men också generella och mer allmänna.
Det är modigt av biennalen att utöver konsten även inkludera hantverk. Det är givetvis en utmaning eftersom det är ett format som är anpassat för konst men inte nödvändigtvis hantverk. Här behöver vi vara noggranna i hur vi skapar relationer och format. Samtidigt är det ett utmärkt tillfälle att förstå och arbeta med görande bortom gängse uppdelningar och institutionella gränser mellan praktiker så som hantverk, duodji, konst, konsthantverk och slöjd. Vi kan gå bortom dessa gränser och låta handen och det handgjorda bli ett prisma som vi bjuder in att lyssna och lära genom. Vi utgår från en bred definition av hantverk som kan innehålla alltifrån vävning och snidande till matlagning och bilhantverk. Härigenom kan vi både arbeta med komplexa frågor samtidigt som vi kan verka tillsamman med en mångfald av sammanhang.
Det handlar att verka nära och lokalt jämte internationella och globala perspektiv. Det är en stor region med ganska långa avstånd mellan olika platser. Det kan såklart bli ett hinder när man organiserar och producerar en biennal. Men om man tänker tvärtom kan det också vara en intressant förutsättning att arbeta utifrån och biennalen kan ses som ett ramverk som både för samman platser och bygger möjliga samarbeten i olika omfattning och skalor.
För mer information om Luleåbiennalen, kontakta Maria Ragnestam, Ordförande Konstfrämjandet Norrbotten.