Att SD-politiker i Kalmar har svårt att förstå innebörden av armlängds avstånd är allvarligt nog. Men om man inte inser läslustens magi kommer krisen för ungas läsande bara att fördjupas.
Slutet av sextiotalet sammanföll med TV:s mest glimrande guldålder. De första sändningarna med färg-TV hade introducerats och från att först och främst fungera som en sorts bildsatt radio med gubbar som pratar eller läser ur papper till att mediet tog ett sjumilakliv in i en utpräglad bildvärld där scenografi, stoffer och färgharmonier blev standard och en egen, självständig estetik anpassad för TV:s särskilda förutsättningar. Elektronrörsbilden, med sitt inre, varma ljus revolterade vårt sätt att uppfatta bilden på ett kanske mer radikalt sätt än centralperspektivet under renässansen. I reklamens förlovade land, USA, blev TV självklart en exceptionell arena att sälja rekordårens alla prylar och livsmedel i korta och extremt effektiva reklamsnuttar.
Men TV var inte bara en arena för kommersiella budskap, utan även undervisning och på en amerikansk kanal arbetade den tidiga TV-pionjären Joan Ganz Cooney, vars drivkraft var att, som hon sa själv: ”göra skillnad”. Att få barn i fattiga familjer att vilja lära sig läsa var en sådan skillnad. Så tillsammans med ett team fick hon ihop ett startkapital för att utveckla ett barnprogram som skulle komma att förändra synen på inlärning för alltid: Sesame Street. Programmet med de humoristiska, tokiga och barnsliga handdockorna i mjuk, färgglad textil, hade premiär 1969 med omedelbar succé. Grundidén var hämtad från just reklamavbrotten. Under sina förstudier hade de observerat att barn snabbt tappade intresset under tittandet på barnprogrammen, som ofta mest liknade lektionerna i skolan med en vuxen som pratar förnuftigt med en grupp lydiga barn. När reklampauserna kom fångades deras uppmärksamhet däremot omedelbart. Sesame Street byggde kring en enda banbrytande insikt: om du kan upprätthålla ett barns uppmärksamhet, är det också vidöppet för att lära sig något. Kunskapen om läsandets fröjder bakades in i sketcher utan auktoriteter och med en stor portion humor – och inte bara det. Frågor om rasism, inkludering och synliggörande av funkis-frågor, blev också snart en del av programmets koncept. I Sverige översattes formatet några få år senare till SVT-dundersuccén Fem myror.
I en tid när ingen längre talar om en brett syftande barnpedagogik eller lyssnar på experter på barns utveckling och lärande, är Drag Queen Story Hour är inget mindre än ett samtida, kreativt försök att adressera en av vår tids mest alarmerande tendenser, den snabbt minskande läsningstiden hos barn. Med drag paketeras läsandet i det som är dess främsta kännetecken: fest. Det könsöverskridande elementet är underordnat det faktum att barnen möts upp av pärlor, fluffiga boor, hysteriskt långa ögonfransar och neonfärgat hårsvall. Men framför allt av vuxna människor med fullt fokus på en rolig stund tillsammans i läsandets värld. De politiker som vill förbjuda Drag Queen Story Hour utövar inte bara våld mot sitt ämbete, utan struntar också i barns läsande.